För två månader sedan besiktade jag bilen. Besiktningsmannen var vänlig och trevlig och gjorde sakligt sitt jobb medan jag tittade på och försökte distrahera honom så att han inte skulle märka att vindrutetorkarna inte fungerade. Jag gjorde ett mycket bra jobb, och han märkte ingenting. Allt var bra, sa han.
Sedan tog han fram kofoten. Han petade lite snällt med den på fläckar som såg suspekt rostiga ut. När det inte hände någonting tog han i lite hårdare. Och ännu lite hårdare. Med ett krasande ljud sjönk kofoten igenom plåten och fortade än jag hunnit säga "bilmisshandel" hade jag en anmärkning i registerutdraget. Rosthålet skall fixas inom en månad, stod det, klart och tydligt, annars skulle farbror polis ta mina registerplåtar om jag råkade ut för en razzia. Och utan registerplåtar vill jag inte vara, för jag råkar veta hur jobbigt det är när man blir av med dom.
Som den laglydiga medborgare jag är, körde jag runt i min håliga bil i en månad. Sedan några månader tillbaka var dessutom mina vindrutetorkare sönder, så om det regnade förvandlades min bil till en sådan där irrriterande mopobil som kör 50 km/h på Skärgårdsvägen och gör alla arga.
Ungefär i det skede tiden för att reparera bilen hade gått ut började jag se poliser överallt. Jag försökte tappert ignorera poliserna, men efter att jag sett åtta polisbilar på vägen till jobb en morgon, beställde jag äntligen tid till verkstaden.
Och det är därför jag idag steg upp klockan sex för att föra bilen till verkstaden före jobb. Krångligt var det, men som tack för besväret fick jag en laglig bil, och fungerande vindrutetorkare. Hela vägen hem därifrån körde jag med vindrutetorkarna viftande för fullt.
Det var ju förstås lite synd att det inte regnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar