I natt låg jag och lyssnade på när Seija argt rev i allt hon fick tag i. Vinden känns nära, nästan intim, när man bor i ett egnahemshus. Jag fick inte en blund medan jag lyssnade på skriket och vinet av vinden och försökte låta bli att tänka på tak som lossar, träd som faller, och glas som krossas.
Halv tre lyssnade jag på UPSen som pep surt när strömmen gick. Och kom tillbaka. Och gick igen. Och kom tillbaka. Katterna sökte trygghet i sängen med oss, och jag steg upp då och då och försökte se om garagetaket satt kvar ännu.
Klockan sex steg jag äntligen upp och gick ut och hämtade tillbaka vår roskis som hade hamnat vid grannens uppfart på andra sidan vägen. Takplåtar som hade lossnat från garagetaket hittade jag i diket och lyfte in i garaget. Senare, när jag kom hem från jobb, såg jag trädet som fallit tio meter från vårt hus, och glaset som gått sönder i lekstugan.
Nu hoppas jag verkligen att det här var den sista stormen för i höst, för jag njuter då inte alls av att ligga vaken hela natten och oroa mig.
Fast å andra sidan så hinner man fundera på en hel massa saker då man ligger vaken en hel natt.
Vad är meningen med livet?
Vad finns bortom rymden?
Vem vässar pennorna på IKEA?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar