fredag 11 december 2015

Tio månader

Klockan är mycket, men nu sätter jag mig äntligen ner för att skriva lite. En månad har gått igen, och dagarna blir bara mer och mer intensiva. Oliver är nu tio månader gammal, och det firade han genom att göra ett ordentligt lass i pottan för första gången. 





Som tio månader gammal är han väldigt aktiv. Om han är vaken är han i rörelse. Han kryper och ställer sig upp mot varje stol, vägg och möbel han ser. Står sedan nöjt där och ser på världen från 70 cm. Släpper taget lite försiktigt och står och svajar en sekund. Det är inte riktigt lika lätt att sätta sig ner, och det händer oftare än jag skulle vilja att han faller och slår sig. Han har full tillit till att någon är där och fångar honom när han faller, och de gångerna vi inte hinner dit i tid får han bulor och blåmärken och blir så sur att han slänger leksaker och nappar omkring sig.





Temperament har han så det räcker och blir över. Får han inte sticka fingrarna i eluttaget blir han riktigt arg och tycker han att något är roligt skrattar han så han kiknar. Han förstår mycket mer än man tror, och när han har ätit färdigt och inte vill ha mera klappar han i händerna för att säga "tack tack". Han kan skaka på huvudet när man frågar, och vet var olika saker finns. 

video


I munnen syns nu fyra fina vita mjölktänder. För tillfället verkar det inte vara flera på kommande. Maten sjunker fint, och på kvällen äter han en stor tallrik gröt för att orka sova. Oftast vaknar han ändå tidigt på morgonen, och då hjälper det inte annat än att stiga upp med honom, för att ligga kvar i sängen och bara slappa är otänkbart för trollungen.




Oliver håller på att utvecklas till en helt egen liten person nu. Mer och mer försöker han slita sig loss från mig och bli självständig. Det känns lite vemodigt att den där lilla bebisen som låg i min famn och tittade på mig med stora nyfikna ögon är borta, och nu har jag en vild krabat som totalt vägrar sitta i famnen, men samtidigt är det så otroligt givande att se honom utvecklas och upptäcka världen.

Fina trollunge, ha inte så bråttom, du hinner nog bli stor.  


lördag 21 november 2015

När det doftar lavendel och kärlek

Det finns saker som alltid kommer att påminna en om en viss händelse, ett visst ställe, en viss känsla. Lavendel är en sådan sak för mig. När jag känner doften av lavendel befinner jag mig plötsligt på Cypern. Det är vår och min älskade syster har genomlidit det värsta året i sitt liv. För sex månader sedan var hon döende.

Vi har gråtit. Bönat och bett till alla gudomer som lyssnat. Vi har varit iskalla in i själen. Livrädda.

Men nu är vi på Cypern, hon och jag. Hon är blek och väger ingenting, och jag har djupa veck i pannan efter alla dessa månader av oro. Nu är det äntligen vår tid. Vi sitter i en taxi, och försöker skrattande uttala namnet på vårt hotell. Krielka, säger vi, och taxichauffören slår ut med händerna och skakar på huvudet. Chrielka! utbrister han på grekiska och det låter antikt och rätt. Träden blommar, luften doftar av salt och sand, och Malins hår kittlar min arm.



Här börjar läkningen.

Vi tillbringar två veckor på Cypern. Vi lever på Yum-Yum-nudlar och medelhavssol. På kvällarna går vi längs med stranden och äter grillade majskolvar under stjärnorna. På nätterna dansar vi med främlingar, och på dagarna ligger vi i solen och låter sakta själen tina igen. Vi firar livet med en fin middag på en restaurang, och när vi ätit färdigt kommer servitören med en liten lavendelbakelse som doftar utsökt men smakar tvål.



Vi är på Cypern och det är här vi äntligen känner att vi nog kommer att bli hela igen. Vi lever och ler. Vi går vilse och hittar tillbaka igen. Vi går till strid mot kackerlackor och vinner slaget. Vi kommer hem brunbrända och glada, och de osynliga ärren efter sjukdomen som nästan tog Malin har äntligen börjat blekna.

Doften av lavendel kommer för all framtid att ta mig tillbaka till den resan. Och den kommer alltid att  få mig att känna en oändlig tacksamhet över att du finns, Malin.



Grattis på födelsedagen, systramin. Någon gång skall jag baka en äcklig lavendelbakelse åt dig.

fredag 20 november 2015

När det värker så förståndet slirar

Tandvärk, det måste nog vara djävulens påfund. Martin är i Vasa på karateläger och jag är ensam hemma med en trollunge och en infernalisk tandvärk. När värkmedicinens effekt avtar börjar först käken bulta, sedan sprider sig smärtan till hela sidan av ansiktet, halsen, örat, huvudet. Två timmar tills jag nästa gång vågar ta medicin. Akuttid till tandläkare som skrev ut penicillin och en så fjuttig mängd Burana att jag inte ens löste ut den i apoteket. Lättnaden när den egna medicincocktailen äntligen börjar verka är himmelsk. Tre timmar av vila. Äntligen orkar jag mata, leka, äta, vara mamma igen. Och så börjar det om från början.

söndag 15 november 2015

Helgen i siffror

Helgens saldo:

8 sommardäck bytta till ungefär lika många vinterdäck (Martins förtjänst)
3 influensavacciner (en var åt mig, Martin och Oliver)
2 pizzor (åt mig och Martin, inte Oliver)
30 minuter i simbassängen (alla tre)
1 spya på golvet (katten, inte Oliver)
1 spya i bassängen (Oliver, inte katten)
2 nätter ensamma i sovrummet (Olivers första nätter i eget rum)





onsdag 11 november 2015

Nio månader

Det är onsdag kväll och det här inlägget har legat öppet och halvfärdigt på min dator sedan imorse.  Min fina trollunge är nio månader gammal idag. Han har tillbringat dagen hos sin momi, och själv har jag varit på vift i Åbo, handlat en massa mat, bakat kex, slagits med dammsugaren och lekt med katterna.



Sin nio-månadersdag till ära har trollungen en tredje tand på kommande. Där i övre käken skymtar den redan, ett litet riskorn som får honom att dregla okontrollerat och tugga på allt. Dessutom lyckades han med konststycket att skaffa sig ett blått öga, lagom till sin nio-månadersdag. Nu vet vi att hyllan i Olivers rum definitivt är hårdare än hans huvud.



Under den gångna månader har trollungen blivit allt mer rörlig. Han ålar sig fram och går upp i krypställning, där han sedan står på alla fyra och gungar fram och tillbaka. Både huvud och bak väger för mycket, tycker han, och kan inte riktigt koordinera händer och fötter rätt ännu. Med stöd står han fint och länge, och vill inte sitta stilla en sekund. Han tycker om att leka med allt som är färggrannt och har ljud, och ger man honom ett mjukt kramdjur så kramar han det hårt och ger det en blöt puss.



I matväg äter han allt större bitar, men det går långsam att tugga när man bara har två och en halv tand. Han tycker om det mesta som bjuds, men godast är nog frukt och majs.



Sömen är det lite si och så med. Han somnar oftast bra på kvällarna, men vaknar lite för tidigt får våra morgontrötta huvuden. På bilden här nedan har vi riktig sovmorgon en vacker lördag. Klockan är 8 och vi har varit vakna länge, men på något vis har trollungen hållits nöjd och glad och ligger och sparkar på sin stackars pappa som försöker kolla mailen på telefonen.





Älskade trollunge, du är det bästa som har hänt mig. I nio månader växte du under mitt hjärta, och i nio månader har du nu förgyllt min vardag. Världen är en vackrare plats nu.

video



torsdag 5 november 2015

En sådan där dag

Det var en sådan där dag idag.

Ni vet, en sådan då ingenting riktigt går som det skall. Två fjuttiga timmar sömn. En snorig trollunge som vägrar sova dagssömn. Kylskåpet tomt. Grus och katthår under fötterna. Högar av byk och inga rena kläder. Barnmat över kläder, väggar, golv. Mörkare inne än ute.

Som tur är det en ny dag imorgon. Godnatt! 


tisdag 3 november 2015

Nostalgin

Fina syster Malin hälsade på häromdagen. Tillsammans satt vi på golvet hemma hos mamma och pappa, omringade av hundar och katter och familj, och för en stund var vi den där kärnfamiljen från 1995 igen. Vi satt och "lekte med trollungen". Och med det menar jag att Malin och jag satt och lekte med lego och trollungen satt bredvid och surade över att vi tog alla legobitarna av honom.

Vi byggde en ladugård med kossor och hästar och sovrum på vindsvåningen och utetupp och väderkvarn och ett sådant där utomhuskök som är så inne just nu. Nostalgin, alltså. Underbart. Det bästa med att ha barn är nog att man själv får leka med alla gamla leksaker igen. När Oliver om några år vill ha en Playstation/Wii/Xbox kommer jag att plocka fram min gamla 8-bits Nintendo och visa honom hur man räddar prinsessan.


söndag 1 november 2015

Om att tända ett ljus

Gravgården var så vacker ikväll. I mörkret fladdrade hundratals ljus och vittnade om att de som är borta inte är glömda. På höstvinden färdades mjuka röster av alla de som samlats för att tända ett ljus och hedra sina kära. Kvällen var varm och minnena likaså.





söndag 25 oktober 2015

Om att ha före- och efterbilder

"Det är ju nästan färdigt," sa vi och tog huslån.

Det var ju nog nästan färdigt, för något värde på "färdigt". Ett badrum fattades. Och ett garage som gick att använda. Några lister i huset och några liter målfärg.

Och så var det gården. Vår nyinköpta gård blommade mer imponerande än någon annans gård den där första sommaren. Synd att allt var ogräs. Tätt och knähögt täckte det hela gården i någon sorts snårig törnrosaskog. Ingen kunde ta sig in på vår förtrollade gård utan antika svärd och en vilja av stål.

Eller en grävmaskin, visade det sig. Det tog inte ens hundra år att få bukt med kaoset. Och eftersom det inte finns någonting bättre än före- och efterbilder, så här har vi några bilder på hur gården såg ut i december förra året och hur den ser ut nu.



Vid hjälpkökstrappan har vi planterat ett körsbärsträd, och på garageväggen har Martin och hans pappa byggt ett vedförråd.



Vid den andra gaveln har törnrosaskogen fått ge vika för en gräsmatta.




På bakgården fanns det lite för kreativa blomsterodlingar omringade av lecablock. Alla odlingar fick gå, liksom den stora tallen som stod och tittade på vårt hustak med suktande blick.



I framtiden skall vi sätta in gårdsbelysning, och uppe på berget vid trätrappan finns det plats för ett litet grönsaksland. Ännu är gården inte färdig, men åtminstone behövs ingen riddare för att röra sig här mera.

torsdag 22 oktober 2015

Om att ha en kväll av njutning

Igår hade jag turen att få umgås med en ny vän. Vi träffades på föräldraförberedelseträffarna i rådgivningen medan vi båda ännu var gravida. Hon fick sin lilla pojke två dagar efter oss, och vi var samtidigt på BB. Igår hade vi bestämt att karlarna skulle få ta hand om barnen, och vi skulle ta en kväll med vin och ost.

Himlen var blygrå och så tung att den nuddade marken. I luften hängde renget och väntade på att få falla, men när molntäcket sprack upp var solen framme med gyllene strålar. Under armen hade jag en flaska rödvin och en ask med chokladcupcakes så chokladiga och kladdiga att det nästan var syndigt.



Timmarna gick medan vi satt i skenet av ett dussin levande ljus och pratade och åt gott. Utanför var hösten som mörkast, men inne var det varmt. När kvällen blev natt traskade jag hem i höstvinden,  blå om tungan och lätt i sinnet.



måndag 19 oktober 2015

När tre små ord blir svåra

Idag fyller min mofi år. Fast så kan jag ju inte säga, för han finns inte mera. Idag skulle min mofi ha fyllt år, om han hade fått vara kvar hos oss. Han har varit borta lika länge som jag och Martin har varit tillsammans. Jag har gift mig, fått barn, och ju fler milstolpar jag når i livet, desto längre sen är det som han lämnade oss.



Nu när jag blivit mamma till världens finaste trollunge har jag tänkt tillbaka till den där tiden när mofi var sjuk och vi visste att det inte fanns någonting mer att göra. Han var min morfar, min morfar som tröstade, bannade, lärde och älskade. Han tog mig på resor, gick med mig i skogen, vakade över mig som en hök när 7-åriga jag absolut skulle simma i det 15-gradiga vårhavet. Jag älskade honom med hela mitt hjärta.

Men de där tre små orden som jag ville ge honom nådde aldrig fram.

De är svåra.

Jag försökte många gånger när han fått sin diagnos. Jag älskar dig. Jag satt på soffan och sade, nu ska jag fara, och satt sedan och tvekade och väntade på att orden skulle komma. De kom aldrig. Liksom i så många andra familjer här i Finland var de inte ord som sades högt. Vi bor i en kultur där det inte alltid är lätt att uttrycka känslor i ord. Jag har alltid känt mig älskad. Vi älskade och älskar varandra djupt, men det kommer fram i gärningar, inte i de där tre små orden.

En vacker decembermorgon satt jag på golvet vid mofis säng. Ett ensamt vitt ljus brann på bordet och mofi hade funnit ro. Då sade jag orden.

Jag älskar dig.



Oliver blir överöst med kärlek från hela familjen. Vi kramar och pussar och kittlar och skrattar med honom. Men utöver det så berättar jag varje dag för honom att jag älskar honom. Jag tänker fortsätta med det också när han blir en trotsig 8-åring eller en likgiltig 16-åring. Jag vill att Oliver aldrig tvekar att säga jag älskar dig åt någon. För honom skall de vara tre små självklara ord.

fredag 16 oktober 2015

Om att ha en kväll bland vuxna

Det är fredag kväll för en vecka sedan och Martin och jag har lämnat en glad liten trollunge hos sin momi. Nu sitter vi i en restaurang tillsammans. Ljuset är dämpat och det finns bara vuxna i närheten. Bordet är fullt av små tallrikar med spännande rätter.  Koreanska revbensspjällstacos, apelsinmarinerade kycklingvingar, teriyakimarinerad lax och kyckling satay. Det finns två små munsbitar av varje rätt och vi delar kristligt på maten. Tallrikarna ligger nära kanten och jag flyttar dem automatiskt ur räckhåll för små händer som finns 25 kilometer bort.

För en stund är det bara vi två och vi pratar med mjuka röster och vuxna ord. När vi ätit färdigt shoppar vi lite och känner hur vi smälter samman med människoflocken på stan. Vi bär alla på gula plastkassar och flackande blickar. På godisavdelningen hittar vi lakritspipor och jag är tolv år igen och mofi har köpt lakritspipor från båten. Nostalgin sitter som en levande varelse på mina axlar och jag lovar mig själv att Oliver ska få smaka på lakritspipor när han är stor nog.



När Oliver går och lägger sig hemma i Pargas sätter vi oss i en mörk biosalong i Åbo. På duken är Matt Damon ensam på Mars, och i biosalongen är vi ensamma bland 500 andra. I mörkret tar jag Martins varma, nöjda hand.

söndag 11 oktober 2015

Åtta månader

Idag är min fina trollunge åtta månader gammal. 


Vi har firat med babysim i Folkhälsans terapibassäng. Varje söndag värms bassängen till 32 grader och så får Oliver och några andra bebisar leka i vattnet. Oliver plaskar glatt på i vattnet, men det här med att dyka har han inte riktigt fattat tycke för ännu. 





Åtta månader gammal har Oliver en stark personlighet. När han är glad skriker han av skratt, och när han är arg så får man minsann höra att någonting är fel. Han verkar ha oändligt med energi, men när tröttheten slår till så är det bråttom ut i vagnen. 



Oliver ser sig gärna omkring och utforskar världen med stora ögon. Han kommer gärna med och handlar och sitter i vagnen och tittar på alla färggranna paket och främmande människor. När han ser på andra får han allt som oftast ett leende till svar, och viftar förtjust med armar och ben. 



I munnen har han fortfarande bara två tänder, men fler är nog på kommande snart. Oliver snurrar runt från rygg till mage och mage till rygg om och om igen, och drar sig framåt på golvet några centimeter i taget. Han snurrar som en klocka på golvet och försöker allt oftare komma upp i krypställning. Han sitter fint utan stöd, men har en tendens att falla åt sidan eller bakåt så fort man tittar bort. 


I och med att trollungen har blivit lite rörligare och ser mera av världen har också nätterna blivit oroligare. Han bearbetar dagens intryck och sover ofta oroligt. Ibland vaknar han mitt i natten och kan inte somna om. Då får han komma i vår säng och ligga mellan oss och prata för sig själv. I mörket söker han sig riktigt riktigt nära och tankar trygghet. 



Åtta månader gammal ger han oss kramar och kärlek och kladdiga pussar. Han klamrar sig fast och spänner sina små armar hårt runt min hals. Älskade trollunge, guld och diamanter bleknar i din närhet, du är det vackraste smycke jag någonsin haft runt min hals.