När tre små ord blir svåra

Idag fyller min mofi år. Fast så kan jag ju inte säga, för han finns inte mera. Idag skulle min mofi ha fyllt år, om han hade fått vara kvar hos oss. Han har varit borta lika länge som jag och Martin har varit tillsammans. Jag har gift mig, fått barn, och ju fler milstolpar jag når i livet, desto längre sen är det som han lämnade oss.

Nu när jag blivit mamma till världens finaste trollunge har jag tänkt tillbaka till den där tiden när mofi var sjuk och vi visste att det inte fanns någonting mer att göra. Han var min morfar, min morfar som tröstade, bannade, lärde och älskade. Han tog mig på resor, gick med mig i skogen, vakade över mig som en hök när 7-åriga jag absolut skulle simma i det 15-gradiga vårhavet. Jag älskade honom med hela mitt hjärta.

Men de där tre små orden som jag ville ge honom nådde aldrig fram.

De är svåra.

Jag försökte många gånger när han fått sin diagnos. Jag älskar dig. Jag satt på soffan och sade, nu ska jag fara, och satt sedan och tvekade och väntade på att orden skulle komma. De kom aldrig. Liksom i så många andra familjer här i Finland var de inte ord som sades högt. Vi bor i en kultur där det inte alltid är lätt att uttrycka känslor i ord. Jag har alltid känt mig älskad. Vi älskade och älskar varandra djupt, men det kommer fram i gärningar, inte i de där tre små orden.

En vacker decembermorgon satt jag på golvet vid mofis säng. Ett ensamt vitt ljus brann på bordet och mofi hade funnit ro. Då sade jag orden.

Jag älskar dig.

Oliver blir överöst med kärlek från hela familjen. Vi kramar och pussar och kittlar och skrattar med honom. Men utöver det så berättar jag varje dag för honom att jag älskar honom. Jag tänker fortsätta med det också när han blir en trotsig 8-åring eller en likgiltig 16-åring. Jag vill att Oliver aldrig tvekar att säga jag älskar dig åt någon. För honom skall de vara tre små självklara ord.