Det är fredag kväll för en vecka sedan och Martin och jag har lämnat en glad liten trollunge hos sin momi. Nu sitter vi i en restaurang tillsammans. Ljuset är dämpat och det finns bara vuxna i närheten. Bordet är fullt av små tallrikar med spännande rätter. Koreanska revbensspjällstacos, apelsinmarinerade kycklingvingar, teriyakimarinerad lax och kyckling satay. Det finns två små munsbitar av varje rätt och vi delar kristligt på maten. Tallrikarna ligger nära kanten och jag flyttar dem automatiskt ur räckhåll för små händer som finns 25 kilometer bort.
För en stund är det bara vi två och vi pratar med mjuka röster och vuxna ord. När vi ätit färdigt shoppar vi lite och känner hur vi smälter samman med människoflocken på stan. Vi bär alla på gula plastkassar och flackande blickar. På godisavdelningen hittar vi lakritspipor och jag är tolv år igen och mofi har köpt lakritspipor från båten. Nostalgin sitter som en levande varelse på mina axlar och jag lovar mig själv att Oliver ska få smaka på lakritspipor när han är stor nog.
När Oliver går och lägger sig hemma i Pargas sätter vi oss i en mörk biosalong i Åbo. På duken är Matt Damon ensam på Mars, och i biosalongen är vi ensamma bland 500 andra. I mörkret tar jag Martins varma, nöjda hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar