Det finns saker som alltid kommer att påminna en om en viss händelse, ett visst ställe, en viss känsla. Lavendel är en sådan sak för mig. När jag känner doften av lavendel befinner jag mig plötsligt på Cypern. Det är vår och min älskade syster har genomlidit det värsta året i sitt liv. För sex månader sedan var hon döende.
Vi har gråtit. Bönat och bett till alla gudomer som lyssnat. Vi har varit iskalla in i själen. Livrädda.
Men nu är vi på Cypern, hon och jag. Hon är blek och väger ingenting, och jag har djupa veck i pannan efter alla dessa månader av oro. Nu är det äntligen vår tid. Vi sitter i en taxi, och försöker skrattande uttala namnet på vårt hotell. Krielka, säger vi, och taxichauffören slår ut med händerna och skakar på huvudet. Chrielka! utbrister han på grekiska och det låter antikt och rätt. Träden blommar, luften doftar av salt och sand, och Malins hår kittlar min arm.
Här börjar läkningen.
Vi tillbringar två veckor på Cypern. Vi lever på Yum-Yum-nudlar och medelhavssol. På kvällarna går vi längs med stranden och äter grillade majskolvar under stjärnorna. På nätterna dansar vi med främlingar, och på dagarna ligger vi i solen och låter sakta själen tina igen. Vi firar livet med en fin middag på en restaurang, och när vi ätit färdigt kommer servitören med en liten lavendelbakelse som doftar utsökt men smakar tvål.
Vi är på Cypern och det är här vi äntligen känner att vi nog kommer att bli hela igen. Vi lever och ler. Vi går vilse och hittar tillbaka igen. Vi går till strid mot kackerlackor och vinner slaget. Vi kommer hem brunbrända och glada, och de osynliga ärren efter sjukdomen som nästan tog Malin har äntligen börjat blekna.
Doften av lavendel kommer för all framtid att ta mig tillbaka till den resan. Och den kommer alltid att få mig att känna en oändlig tacksamhet över att du finns, Malin.
Grattis på födelsedagen, systramin. Någon gång skall jag baka en äcklig lavendelbakelse åt dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar